Igår red jag en efterlängtad lektion för Jorunn, det var ganska länge sedan sist. Vi jobbade vidare med dom vanlika sakerna, såsom skänkelvikningar, öppnor, tempoväxlingar o.sv. Tempoväxlingar är superbra för att få igång Solero så han blir lite mer alert och tar med sig bakbenen.

En övning vi gjorde var att rida skänkelvikning i trav från halva kortsidan, snett in mot långsidan. Och väl ute på spåret skulle jag direkt fatta galopp. Den här övningen förstod inte Solero riktigt i början, dessutom fick jag dumma hjärnspöken och snarare hindade honom från att göra rätt istället för att tydligare visa vad vi skulle göra. Det blev alltså ingen galopp utan bara slängtrav.

Jag blir så himla irriterad, väldigt ofta blir jag rädd och osäker när det kommer till galoppen efter den dumma olyckan i juni. (Här kan ni läsa lite om den.) Jag är livrädd för att han ska snubbla och gå omkull igen. Många gånger när han snubblar lite lätt, även i skritt, så svartnar det framför ögonen på mig i några sekunder och jag får hjärtat i halsgropen. Jag vill inte vara rädd, det blir ju bara värre då! Jag galopperar inte gärna utan gör det mer för att man "måste". I skogen går det bättre, då känns det inte alls lika otäckt av någon anledning. Sen är Solero en häst som gärna blir pigg, busig och bockar i galoppen, men det gör mig inte något, det skrattar jag bara åt. Men att ta en helt vanlig galopp inne på ridbanan alltså, nej fy...

Till slut fick vi iallafall till det när jag vågade släppa lite på innertygeln, då var han klockren och tog galoppen direkt. Så ja, det var jag som hindrade honom. Blä.