Jag tänkte berätta lite om min och Solero's historia. Allt skulle inte kunna gå att skriva här, men jag tar det i stora drag.
Det hela började med att jag våren 2005 letade medryttarhäst. Jag svarade på flera annonser jag såg men mer eller mindre alla ägare verkade oerhört oseriösa så det blev inget. Till slut en dag på sensommaren när jag var på ridskolan och red lektion så kom det fram en till mamma som satt och tittade på lektionen och sa att hon hade hört att jag letade medryttarhäst. Mamma sa att det stämde och någon dag senare åkte jag för att provrida hennes häst, Winnie. tyvärr minns jag inte vad hon var för ras, men hon var jätte söt, såg ut som en Haflinger i färgen, fast lite mörkare :)
Winnie var inte mycket riden den senaste tiden så att säga att provridningen gick bra vore att ljuga. Hon var stenhård i mun och nacken, hon ville inte samarbeta utan körde bara upp huvudet och pinnade på. Men av någon anledning så bestämde jag mig för att ge henne en chans. Så jag började rida henne regelbundet, hade med henne på lektion på ridskolan, men det lossnade aldrig riktigt. Vi klickade aldrig. Så det rann ut i sanden och jag slutade. Det gick några månader och jag var hästlös förutom lektionerna på ridskolan två gånger i veckan. Men så i november såg min syster en annons på ICA om att medryttare söktes.
Vi ringde och det visade sig vara en stor gård med massa hästar som skulle starta turridning, vandrarhem m.m. och dom hann inte riktigt med hästarna. Så jag och min vän Erica åkte dit för att provrida. Vi hälsade på kvinnan och hon sa att jag skulle få provrida hennes privata häst, en 4-årig paintvallack som var westernriden. Jag blev lite nervös eftersom jag inte hade så stor erfarenhet av unghästar. Men när hon pekade ut honom i hagen försvann all osäkerhet och mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag var fast! Gåendes emot oss kom världens vackraste häst, Solero. Jag tog in honom i stallet och vi bekantade oss lite med varandra innan jag sadlade och tränsade. Och den här provridningen, den kunde inte ha gått bättre. Det kändes som vi blev ett med en gång och allt flöt som i en dröm. Så ja, det var utan minsta tvekan jag tackade ja till att vara medryttare på denna underbara häst! Min vän Erica fastnade för ett arabsto, Axelina, som hon blev medryttare på.

Det flöt på i två år och jag var världens lyckligaste, jag och Erica var hos hästarna varje ledig stund. Förutom Solero hade jag fått ansvaret för en liten skrutt D-ponny, Tarzan, som kom till gården sommaren 2006. I november 2007 fick min älskade Tarzan tas bort, han var gammal och orkade inte mer. I samma veva blev Solero dålig. Akut dålig. Han fick ständigt besöka ATG och för att ha närmare dit fick han bo hos en i Karlstad. Han hade muskelinflammationer i rygg, bakknän, nacke och ja, i princip överallt. Livsgnistan försvann. Tillslut gav han upp, han orkade inte med mer smärta. Veterinären skulle döma ut honom, men så i sista stund fann dom en ny medicin som dom ville ge en chans. Och det funkade! Han började bli sig själv igen och smärtorna avtog. Jag var så lycklig när han kom hem igen! Den hösten/vintern är den värsta i mitt liv, så mycket sorg har jag nog aldrig gått igenom. Allt för ett enda stort mörker. Det bör dock tilläggas att jag träffade min fina Robin i december då, jag tror att det räddade upp mig.

Det följde en lång tid med mycket massage, stretchning, skritturer och bara massa kärlek för att få honom bra igen. Men det var det värt. I maj 2010 flyttade Karin (Solero's ägare) från gården och jag fick köpa loss honom. Jag kände att det var dags för en nystart så vi lämnade gården bakom oss och flyttade till Stall Koppartorpet, bättre kan vi inte ha fått det :)
I november har det gått 6 år sen jag första gången träffade den här underbara hästen och jag är så glad att jag gjorde det. Vi har så många, många fina minnen tillsammans och jag hoppas att vi får många år till tillsammans :) ♥